Frågan varför ...

Varför är egentligen ett väldigt enkelt ord men som många använder. Man har inte fått svar på en viss fråga. Frågan kanske kommer besvaras, kanske inte. Men man frågar sig ändå varför.

Jag har inte uttalat mig så mycket om Alma efter hennes flytt tillbaka till kennel Snazzy's. Men nu tänker jag göra det.

Ni som har läst vet hela historien. Jag och min sambo köper en boxervalp eftersom vi länge längtat efter boxer nr 2. Redan som valp börjar hon klia men vi uppmärksammar inte det så mycket, valpar gör ju vissa saker, de upptäcker grejer de kan göra och upprepar dem osv, OCH man misstänker inte sjukdom då man fått hem sin valp, då är det lycka som gäller och massor av mys. Sommaren flyter förbi och i augusti åker vi upp till Boden och ställer ut båda. När vi kommer hem kliar Ebba också! Alma suger på huden på magen så det blir ett ytligt sår och suger på ena tassen så delar av huden "lossnar".

Först misstänker vi loppor, löss, mjällkvalster och behandlar båda med Frontline vet. Inget resultat.
I november 2007 åker vi till Vännäs veterinärstation och de tar blodprov för att utesluta rävskabb på båda hundarna då både Ebba och Alma kliar, dock är Alma snäppet värre. De utesluter mjällkvalster och behandlar båda mot rävskabb och vi får åka hem.
Rävskabbsblodprovet är negativt.
I januari 2008 bestämmer vi oss för att inte blunda för problemet längre utan verkligen reda ut vad det är som kliar på hundarna. Vi åker till Öjebyn där de först gör hudskrap. Ebba hade svamp på tassarna och runt munnen, Alma däremot hade svamp och bakterier på alla tassar, på magen, på huden och i öronen så det skrevs ut penicillin mot bakterierna, vi fick tabletter mot svamp, malaseb-shampoo mot bakterier och svamp och en öronrens.
Vi påbörjar Alma och Ebbas behandling direkt, Ebba blir bättre men inte Alma. Det kliar på hela hennes kropp.
Vi far på återbesök till Öjebyn och vetten tycker att Almas päls är fin, tassarna och magen också, men svampen är kvar i öronen så vi får örondroppar utskrivet. Jag tycker inte utredningen går framåt, Alma ser inte ut som en allergi-hund nej, men även om svampen och bakterierna är borta och hon inte har loppor, löss eller kvalster så kliar hon sjukt mycket och jag vill veta varför. Jag frågar om man kan ta blodprover för att påvisa allergi och det kan man, ett s.k. top-screen kan tas för att få ett ja eller nej om hon är allergiker. Det tas och det ska ta en vecka tills svaret anländer. Vetten föreslår ett allergi-foder, eftersom Alma kan vara foderallergiker, vilket vi köper och provar. Alma blir dålig i magen av fodret och har ingen matlust, går ned i vikt ... vi får provsvaret och Alma är allergisk mot saker inomhus. Vi åker tillbaka till Öjebyn och tar ett nytt blodprov för att se vilka saker hon är allergisk mot och hur många, hur omfattande allergin är. Alma får kortison mot klådan, efter vettens ordination.
I början på mars får vi provsvaren och Alma har starka utslag mot förrådskvalster och mögelsvamp och de behandlingarna kunde man inte kombinera sa vetten. Jag frågar om hyposensibilisering, men han avråder till det eftersom det inte kommer att funka. Han råder istället till avlivning i första hand, men om vi vill ha kvar henne låta henne gå på en kortisondos som gör att klådan mildras. Alma går bra på en dos på 5 mg per dag vilket är en alldeles för hög dos men annars kliar hon sjukt mycket. Vilken vågskål ... jag ringer vetten ännu en gång och pratar kortison. Han säger att vi kan ge 5 mg varannan dag och prova om det funkar. Det funkar i några dagar då Alma fortfarande har kortison i kroppen, men sedan börjar hon klia igen. Bestämmer med uppfödaren att Alma ska dit och prov-bo för att se om klådan blir bättre om hon får vara mycket utomhus. Läser på ett forum om att det ges Tavegyl i kombination med kortison till atopiker. Kontaktar vetten, det skrivs ut och vi provar, tavegyl varannan dag och halvering av kortisondosen. Alma åker inte till uppfödaren. Vi kör på så men Almas klåda lindras inte ... jag ringer en hudspecialist i Uppsala och får några råd, bl.a. om att byta kortison och anti-histamin. Ringer vår vett igen och han skriver ut det hudspecialisten ordinerat. Kortisonet är svindyrt, anti-histaminet likaså, men vi vill verkligen prova. Tillslut börjar Alma visa biverkningar på kortisonet, dra på sig mycket vätska och pinka på sig inomhus på kortisondag. Vi ser hur dåligt hon mår.
Vi pratar med uppfödaren om problemet, hon vet allt vi gjort för Alma och hon erbjuder sig att köpa tillbaka Alma enligt köpeavtalet (10% av köpesumman) och enligt våra önskemål: att Alma ska bo kvar hos henne och inte säljas, inte avlivas utan vår vetskap, osv. Vi åker upp från Lycksele och möts i Älvsbyn. 9 juni, det var sista gången vi såg vår lilla tös.

Jag förstår inte själva grejen. Vi har gjort allt enligt regelboken och ändå får vi skiten för att Alma är atopiker. Det står i diagnosen men ändå är det vårt fel att hon kliar och det påstås att vi skulle ha stressat henne så hon börjat klia. Trots diagnosen. Diagnosen är fastställd utifrån blodproverna och de var på min begäran. MEN jag har inte hittat på provsvaren däremot. Förstår inte människor att man vill veta varför ens hund har ett avvikande beteende? Gjorde vi det här för att jävlas med någon, föreslagsvis kenneln som Alma kommer ifrån? NEJ. Vi gjorde allt för vår tös, vi ville ha henne kvar, hon var vår familjemedlem för tusan! Vi älskade och älskar fortfarande vår Alma. Vi ville mer än gärna ha kvar henne men vi trodde hon skulle få ett bättre liv hos uppfödaren där hon skulle få bo utomhus. Vi litade helt och fullt på uppfödaren, aldrig tvivlat någon gång. Men då man ringer och undrar hur det går och man får höra att Alma, trots uppfödarens ord, kanske ska ut på foder, då blir jag riktigt ARG. Jag bemöttes på ett taskigt sätt och bestämde mig för att aldrig ringa tillbaka igen. Jag ville bara höra hur det gick för min lilla hund som jag ägt sen hon var valp ocn nu helt plötsligt lämnat tillbaka. Har hållit undan detta hela sommaren och nästan förträngt det men jag inser att jag mår dåligt av det själv. Min tillit är helt försvunnen.
Sedan hör man rykten om att Alma kanske ska användas i avel. Jag hoppas detta rykte dementeras och inte stämmer. För annars vill jag undra, vars är (boxer)världen påväg?! Boxern är en rätt sjuk hund enligt statistiken, det är klåda och allergi, olika hudåkommor och det är höftdysplasi och knäpålagringar ... varför då inte avla på friska individer och ta de sjuka ur avel? Det jag fått höra är att om mindre än 50 % av kullen har defekter tas de specifika individerna ur avel. Om däremot 50 % och mer har defekter tas alla individer ur avel. I Almas kull är de åtta styckna, dock en avliden: en individ har allergi. Fyra av sju är röntgade varav två friröntgade. Inga har knäpålagringar. 5 av 7 har känd mental status. Av de som är undersökta finns tre som borde tas ur avel omgående. De andra tre oröntgade vet man ju ingenting om.

Med detta vill jag fråga er boxeruppfödare; satsar ni på att föda upp friska och sunda boxrar? Eller är det en tävling vem som kan producera mest kullar? Jag vill fortsätta ha boxer i framtiden men jag vet inte om jag vågar, speciellt med tanke på denna utveckling.
Mest besviken är jag på förtroendet jag gett i onödan. Man skapar tillit till en människa och ser upp till denne men inser i slutändan att allt man trott varit helt fel.
Jag sitter och undrar om jag inte alls skulle sålt tillbaka Alma utan omplacerat henne själv, nu när jag vet hur allt blivit. Omplacerat henne till ett slutgiltigt hem, där hon fått bo tills hon grånat på nosen och gått bort av ålderdom och där hon fått varit mycket ute pga klådan inomhus och aktiv.
Det blir inte bättre av att grubbla, nu är det såhär det är. Men jag har mycket svagt förtroende till uppfödare i allmänhet efter detta elände.

Jag vill avsluta med att säga att vi inte kunnat lämna tillbaka Alma så lätt. Proceduren att ställa in sig på att lämna tillbaka henne tog mer än ett halvår och efter mycket kämpande gav vi upp för hennes skull och så fick hon fara tillbaka till kenneln. Jag har haft mycket ågren och velat fram och tillbaka om vi gjorde rätt. DÅ kändes det rätt men jag skulle inte kunna säga att det fortfarande känns rätt.
Detta inlägg är inte tänkt att smutskasta någon vilket jag varken vill göra eller har gjort. Den som känner sig träffad får göra det. Jag vill bara veta hur man tänker när man handlar på ett visst sätt och då man inte kan eller vill sätta sig in i sina valpköpares känslor. För de existerar verkligen. Det enda vi ville ha var empati och ett löfte om att vår älskade valp skulle få det bra och bo kvar på kenneln tills hon gick bort naturligt. Vi fick ingetdera.

Du är saknad, älskade hund ...