Många undrar säkert varför jag bloggat om vad som hänt mig och min sambo. Ni har svaret som rubrik; för att man inte ska ta någon skit! Varför ska man hålla tyst om man blivit orättvist behandlad?
Jag undrar om uppfödaren ens vet hur mycket denne sårat mig genom sitt handlande. Ett förlåt skulle inte räcka för mig.
Många tyckte att jag skulle låtit avliva Alma. Men vet ni varför de flesta med allergi-hundar inte skrider till verket? Jo, för att man kämpar. Man söker febrilt efter nya behandlingssätt och provar allt för att kunna ha kvar sin hund. Förutom allergin är hunden fullt frisk. Om Alma haft cancer eller någon annan sjukdom som gjort att hon haft ont skulle jag inte tvekat. Men hon hade inte ont, hon var så glad varje dag hon vaknade och var full av liv. Har aldrig träffat en hund som hon. En helt annan personlighet än Ebba, trodde inte hundar var så olika. Och det var kul att se. Alma älskade allt vi gjorde, allt vi hittade på. Då hon och Ebba visste att vi skulle ut och leka pep Alma vid dörren för att hon ville ut, NU! Allt var skoj.
Varför i hela friden skulle jag avliva denna livliga, levnadsglada ettåriga tjej?! Kan någon ge mig en anledning?
Som sagt, därför åkte hon tillslut till uppfödaren som erbjudit sig att ta henne flera, flera månader innan. Då uppfödaren sa hur hon skulle få bo och leva bestämde vi oss tillslut för att prova det alternativet, för det var det eller avlivning.
Det är kanske lätt att avliva en hund om man redan har många hundar då hundarna inte blir så personliga längre, man hinner inte med alla på samma sätt som om man bara har en eller ett fåtal. För oss var/är hundarna familjemedlemmar.
Enough said, ni som känner mig vet var jag vill komma.
Jag vill också tacka alla som kontaktat mig angående det här: jag är evigt tacksam för ert stöd! Det betyder väldigt mycket och ger mig hopp om medmänsklighet. Även ni som stöttade oss då vi fick Almas diagnos, familj, vänner och andra, ni vet att ni betyder!
Stor kram från
LyckseleBoxer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar