Fråga:
Är hundavel verkligen så svårt?
" Varför är det så svårt att avla bort ärftliga sjukdomar ur en hundras? Deras generationsväxlingar är ju oerhört snabba jämfört med till exempel människans. Man kan tycka att det skulle gå relativt enkelt att genomföra ett effektivt arbete mot till exempel höftledsdysplasi om alla uppfödare jobbade efter lite hårdare regler.
Skälet till min fråga är att jag just nu sitter med min fjärde Berner sennen framför mig. Hon har, precis som hennes företrädare i det här huset, höfter som klassas som usla. "
/Hanna Berggren
Svar:
" Din fråga är berättigad. Om man talar med genetiker ställer de sig samma fråga (i alla fall många av dem jag talat med).
Visst är det så att ett stenhårt genomfört avelsprogram mer eller mindre kan slå ut nedärvda sjukdomar och defekter. Men ett sådant program ställer hårda krav på uppfödarna. Först och främst måste alla som avlar i en ras, till exempel Berner sennen, plocka bort alla hundar ur aveln som på något sätt kan misstänkas bära anlagen. Sedan måste det till en unghundsgranskning. Det innebär att en tik bara får ha en kull och sedan vänta i bortåt tre år innan man med skapligt stor säkerhet kan säga om avkomman har bra höfter eller inte, innan det kan bli tal om en ny parning. Och denna andra parning måste göras med samma hane.
Dessutom är höftledsdysplasi en åkomma som kan visa sig högt upp i åldern. Det kan alltså ta lång tid innan antalet hundar med HD i en ras minskar.
En annan faktor i sammanhanget är att många tikägare plötsligt kommer på tanken att ta en kull, utan att ha tillräcklig kunskap. Lägg till att många valpköpare bara tittar på hur söt tiken är för att bestämma sig för att köpa en valp ur kullen. Oseriösa uppfödare och lika oseriösa valpköpare kommer alltid att finnas.
HD är ett exempel, andra kan vara olika ögonsjukdomar, allergier, tumörbenägenhet osv.
Men jag tycker att vi för enkelt glömmer bort andra ärftliga anlag som hamnar under rubriken "Mentala egenskaper". För mig är det minst lika viktigt att avla på mentalt sunda hundar.
Rådet till dig blir det du säkert hört så många gånger: Ta reda på så mycket som möjligt om din eventuella valps bakgrund. Om vi valpköpare ställer tillräckligt höga krav på dem som föder upp vår hundar, då först kommer antalet individer med ärftliga problem att minska rejält.
Ställ krav, även om valpen är nästan oemotståndligt söt. "
Visst är det så att ett stenhårt genomfört avelsprogram mer eller mindre kan slå ut nedärvda sjukdomar och defekter. Men ett sådant program ställer hårda krav på uppfödarna. Först och främst måste alla som avlar i en ras, till exempel Berner sennen, plocka bort alla hundar ur aveln som på något sätt kan misstänkas bära anlagen. Sedan måste det till en unghundsgranskning. Det innebär att en tik bara får ha en kull och sedan vänta i bortåt tre år innan man med skapligt stor säkerhet kan säga om avkomman har bra höfter eller inte, innan det kan bli tal om en ny parning. Och denna andra parning måste göras med samma hane.
Dessutom är höftledsdysplasi en åkomma som kan visa sig högt upp i åldern. Det kan alltså ta lång tid innan antalet hundar med HD i en ras minskar.
En annan faktor i sammanhanget är att många tikägare plötsligt kommer på tanken att ta en kull, utan att ha tillräcklig kunskap. Lägg till att många valpköpare bara tittar på hur söt tiken är för att bestämma sig för att köpa en valp ur kullen. Oseriösa uppfödare och lika oseriösa valpköpare kommer alltid att finnas.
HD är ett exempel, andra kan vara olika ögonsjukdomar, allergier, tumörbenägenhet osv.
Men jag tycker att vi för enkelt glömmer bort andra ärftliga anlag som hamnar under rubriken "Mentala egenskaper". För mig är det minst lika viktigt att avla på mentalt sunda hundar.
Rådet till dig blir det du säkert hört så många gånger: Ta reda på så mycket som möjligt om din eventuella valps bakgrund. Om vi valpköpare ställer tillräckligt höga krav på dem som föder upp vår hundar, då först kommer antalet individer med ärftliga problem att minska rejält.
Ställ krav, även om valpen är nästan oemotståndligt söt. "
/ Peter Ekeström
Mitt svar på frågan är att hundaveln blivit en mindre industri. Det ska klämmas ut så många valpar som möjligt på ett avelsår. Valpköpare är det gott om. Och det enda de vill ha är en frisk hund, men tyvärr är det inte många som har en sådan i slutändan. Sjukdomar kommer tidigt eller sent, och oftast alltid.
Jag har haft riktigt otur, eller har jag haft det? Jag känner faktiskt inte många som har en kärnfrisk hund! Det är sjukdomar av blandad art, från problem med magen till HD och allsköns allergier.
Först kommer min valps atopi. Sedan min äldre hunds kroniska gastrit. Läste någonstans att i Finland kastreras alla hundar som inte ska användas i avel! Borde införas i Sverige också så kanske den galna aveln avtar ...
Ångrade att jag inte kastrerade Alma. Det hade varit värt det! Men då hade hon inte köpts tillbaka, det är jag 100 på.
Ebba har jag aldrig ens funderat på. När halva hennes kullsyskon lider av atopi är det ingen fråga om saken, dessutom är hon inte rastypisk för fem öre. Jag skulle aldrig drömma om att para henne! Däremot tyckte en boxeruppfödare att jag skulle göra det trots sjukdomarna som Ebbas syskon lider av. Skrämmande.
Nu har hon dessutom en ärftlig, kronisk sjukdom. Däremot ska jag ju ha henne tills hon beträder de evigt gröna ängarna och kommer inte avla på henne, varför jag inte valt att kastrera henne, ännu. Men med tanke på att risken för livmoderinflammation samt juvertumör minskar vid kastration är det ju på tapeten i det LyckseleBoxerianska hemmet.
Jag tror på tesen att ställa krav på uppfödarna, men krav ska också ställas på valpköparna. Varför köpa grisen i säcken? KOLLA UPP VALPEN! Linjer, sjukdomar, rubbet.
Det är idiotiskt att köpa en valp "för att den är söt".
Det där med unghundsgranskning är nog inte praktiskt tillämpbart. Vilken uppfödare skulle vänta tre år innan nästa parning? Finns säkert någon, och då är Du min idol!
Nej, jag är ingen uppfödare och nej, jag är inte gammal i gamet. Men jag har något innanför pannbenet trots avsaknad av ess i skjortärmen.
Så ...
Kan man inte tillföra aveln något gott, ska man inte föda upp. Borde vara en enkel regel.
Jag har haft riktigt otur, eller har jag haft det? Jag känner faktiskt inte många som har en kärnfrisk hund! Det är sjukdomar av blandad art, från problem med magen till HD och allsköns allergier.
Först kommer min valps atopi. Sedan min äldre hunds kroniska gastrit. Läste någonstans att i Finland kastreras alla hundar som inte ska användas i avel! Borde införas i Sverige också så kanske den galna aveln avtar ...
Ångrade att jag inte kastrerade Alma. Det hade varit värt det! Men då hade hon inte köpts tillbaka, det är jag 100 på.
Ebba har jag aldrig ens funderat på. När halva hennes kullsyskon lider av atopi är det ingen fråga om saken, dessutom är hon inte rastypisk för fem öre. Jag skulle aldrig drömma om att para henne! Däremot tyckte en boxeruppfödare att jag skulle göra det trots sjukdomarna som Ebbas syskon lider av. Skrämmande.
Nu har hon dessutom en ärftlig, kronisk sjukdom. Däremot ska jag ju ha henne tills hon beträder de evigt gröna ängarna och kommer inte avla på henne, varför jag inte valt att kastrera henne, ännu. Men med tanke på att risken för livmoderinflammation samt juvertumör minskar vid kastration är det ju på tapeten i det LyckseleBoxerianska hemmet.
Jag tror på tesen att ställa krav på uppfödarna, men krav ska också ställas på valpköparna. Varför köpa grisen i säcken? KOLLA UPP VALPEN! Linjer, sjukdomar, rubbet.
Det är idiotiskt att köpa en valp "för att den är söt".
Det där med unghundsgranskning är nog inte praktiskt tillämpbart. Vilken uppfödare skulle vänta tre år innan nästa parning? Finns säkert någon, och då är Du min idol!
Nej, jag är ingen uppfödare och nej, jag är inte gammal i gamet. Men jag har något innanför pannbenet trots avsaknad av ess i skjortärmen.
Så ...
Kan man inte tillföra aveln något gott, ska man inte föda upp. Borde vara en enkel regel.
/ LyckseleBoxer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar