Ambivalens? Både lättnad & ångest

I knew it all along, som man brukar säga. Att den dagen skulle komma tillslut. Men med mina fina skygglappar på fortsatte vi kämpa för vår lilla hund. Visst, kortisonet gjorde att hon kliade mindre men stackarn kunde inte hålla sig mer än två timmar inomhus på kortisondag. Hur kul är det att som rumsren pinka inomhus och sen skämmas, även om vi inte gjorde sån stor grej av det?
Pinka inne eller klia, det är frågan.
Som tur är så har uppfödaren alltid backat upp oss och stått bakom med erbjudande om att ta tillbaka henne. Vi ville däremot prova det mesta innan vi sålde tillbaka Alma för att inte vakna upp en dag med ångest för att vi aldrig gjorde det. Självklart är det ju bäst om en hund får bo hos en och samma flock hela livet där den är trygg. Men om vi inte kan ge vår lilla bus ett liv utan klåda eller kortison-biverkningar? En veterinär gav oss rådet att avliva henne vid ett års ålder! Det fanns enligt honom inget mer att göra. Hon skulle bara må dåligt hela sitt liv och klia. Det skulle hon säkert, om hon var kvar med oss. Men nu får hon bli gammal och grå istället. Förvisso utan oss, men hon får då leva!
En hund kan må dåligt utan att veta varför. En del människor kan också göra det men en hund har absolut ingen sjukdomsinsikt. Skulle Alma vara kvar hos oss skulle hon må dåligt hela sitt liv pga klådan eller läkemedels-biverkningar och vi skulle aldrig kunna förklara varför för henne. Det tycker jag är lidande nog. En hund ska få må bra hela sitt liv och det är vi människor som har ansvaret att uppfylla det! Hunden är född för vår skull, vi kan inte säga annat.
Jag vill helst ha kvar min lilla hund, men för en gångs skull kan jag inte bara tänka på mig själv och mitt lidande utan jag måste göra det här för Almas skull. Jag vill henne allt väl i världen och jag hoppas och tror hon kan få ett bra liv där uppe i Boden i många, många år.

Men jag kommer alltid sakna henne och aldrig glömma den dagen vi äntligen fick hämta hem henne. Vilken valp-lycka. Världens sötaste valp. Ebbas lillasyster. Vassa, vassa valptänder. Varm, gosig valpmage som hon har kvar än idag. Hur hon lägger huvudet i ens knä och spelar med ögonen. Hur hon alltid slingrar sig ur trubbel med de där ögonen. Hur mysig och söt hon är då hon kommer nära och lägger sig på rygg för att bli kliad på magen. Närheten. Allt jag lärt henne och hur kul hon tyckte det var att lära sig. Boxer-racen i skogen. Att hon var livrädd för leksaksgrisen vi köpte men sen kom över sin rädsla och mörbultade grisen ;).
Det är historia men jag ska aldrig glömma ...

Matte älskar dig, Alma.